Vår nuvarande europeiska diplomatiska arkitektur definieras av sin hybridkaraktär - en mosaik av tillfälliga personallån, som främst stora medlemsstater har råd med, och kommissionstjänstemän som utbildats i 27 olika kulturer för yttre åtgärder. För att bli mer enad och självständig måste denna diplomati anpassas till dagens geopolitiska utmaningar. Ett första steg i denna riktning skulle kunna vara mitt förslag om att inrätta en europeisk diplomatisk akademi.
Som ledamot av Europaparlamentets utrikesutskott (AFET) inledde jag mitt arbete 2019 med att ta itu med de horisontella aspekterna av EU:s yttre åtgärder. Vi tvingas ofta möta den ena internationella krisen efter den andra utan att få chansen att fundera över instrumenten för EU:s yttre åtgärder. Att reflektera över dessa instrument leder oss till en tydlig slutsats: för att bli en global aktör måste vi göra mer än att bara sträva efter det. Våra instrument för att nå denna position måste finjusteras, inklusive EU:s diplomatiska instrument.
Till exempel verkar vissa geografiska fördomar vara uppenbara i EU:s delegationer - iberier i Amerika eller fransmän i Afrika - som, trots den erfarenhet som nationella diplomater kan tillföra EU:s delegationer i dessa regioner, inte verkar återspegla en fullfjädrad europeisk plan. EU:s diplomatiska apparat, EEAS, har varit i bruk i över ett decennium. Det är dock dags att omvärdera och anpassa den till det föränderliga geopolitiska landskapet och ompröva dess hybridsammansättning och röra sig mot ett format som är oberoende av både regeringar och andra institutioner. Målet är en europeisk diplomati som väljs ut och utbildas redan från början, snarare än att förlita sig på personal som "lånas ut" under en längre period. Även om det finns fördelar med att ha diplomater från medlemsstaterna som tjänstgör i EU finns det också nackdelar, t.ex. deras tillfälliga karaktär, brist på incitament och frestelsen att upprätthålla nationella agendor.
Det var här mitt förslag om pilotprojektet "Mot inrättandet av en europeisk diplomatisk akademi" i april 2021 kom in i bilden. Syftet var att EEAS skulle studera och analysera möjligheterna att skapa en sådan akademi, där EU skulle kunna tillhandahålla den huvudsakliga utbildningen och en urvalsprocess för antagning till EEAS och EU:s delegationer.
I Europaparlamentets intrikata väv, och med minutiös lagstiftningsmanövrering, var mitt förslag ett av de få som godkändes i AFET-utskottet. Detta beslut och den utmärkta bedömning som följde av kommissionen och EEAS, efter vissa ändringar, banade väg för dess genomförande. Det sista steget var kampen för att införa det i EU:s årliga budget genom parlamentets ståndpunkt. På så sätt anslog vi nästan 1 miljon euro till projektet, annars hade ingenting kunnat göras.
Med grunden lagd slösade EEAS ingen tid på att utfärda två offentliga anbud: en genomförbarhetsstudie och ett pilottest. I ett hav av intresse och kompetens säkrade Europeiska institutet för offentlig förvaltning (EIPA), i samarbete med EUI-STG och CEPS, anbudet för genomförbarhetsstudien, medan det prestigefyllda College of Europe tog på sig ansvaret för att genomföra pilottestet.
I takt med att programmet utvecklades, i Europakollegiet från september 2022 till maj 2023, blev det uppenbart att en omvälvande resa var på gång. Över 45 blivande diplomater med olika bakgrund, bland annat från kandidatländer och EU-institutioner, genomgick en rigorös utbildning på internatbasis. Men det slutade inte där, eftersom jag lade fram en ettårig förlängning enligt samma process. Dessutom är en annan studie på väg, där "målgrupperna" för den framtida permanenta akademin behandlas. Analysen fokuserar också på dem som för närvarande inte är diplomater i medlemsstaterna, men som är intresserade av att bli EU-diplomater.
För närvarande diskuterar rådet ett beslut om inrättandet av den permanenta diplomatakademin. Denna lovande utveckling, i kombination med ett förslag som jag nyligen lade fram, innebär ett betydande steg framåt när det gäller att fostra nästa generations diplomater. Detta förslag syftar till att skapa ett permanent utbildnings- och residensprogram som är särskilt anpassat för yngre diplomater från EU:s kandidatländer. Genom att ta itu med en viktig utmaning som uppstod under den inledande genomförandefasen - de logistiska hinder som diplomater från kandidatländer ställs inför - syftar detta initiativ till att främja större inkludering och samarbete mellan blivande diplomater i hela Europa.
I takt med att Europeiska diplomatiska akademin tar form framträder dock två viktiga överväganden vid horisonten. För det första är det viktigt att säkerställa tillträde för alla européer som vill bli EU-diplomater, oavsett deras nuvarande diplomatiska status eller tillhörighet. För det andra möjligheten för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (EEAS) att direkt rekrytera alumner från akademin.
Utan tvekan präglades det inledande mottagandet av olika medlemsstater av en "vänta och se"-strategi, där man såg det genom linsen av potentiell konkurrens. Medan större medlemsstater räknar med stora diplomatiska kårer och resurser såg mindre medlemsstater i detta projekt ett sätt att bättre ta itu med sina diplomatiska utmaningar. Det framgångsrika genomförandet av projektet och dess obestridliga nödvändighet, som blev allt tydligare, har dock lett till att det gradvis har fått ett brett stöd bland medlemsstaterna.
Inrättandet av ett sådant diplomatiskt organ är ett viktigt steg mot ett geopolitiskt och inflytelserikt Europa, vilket är avgörande om vi vill övervinna nationella begränsningar och samverka på samma nivå som våra partner och konkurrenter. Endast genom att gå från nationella kåranda till en gemensam diplomatisk kultur - ur ett europeiskt perspektiv - kommer vi att kunna uppnå en verklig EU-diplomati som omfattar EU:s gemensamma värderingar och intressen.
Nacho Amor Sánchez, ledamot av AFET:s kommitté och S&D:s samordnare för mänskliga rättigheter.
