Många tänker på Frankfurt som EU:s finansiella centrum och därmed som dess ekonomiska hjärta. Man kan också säga detsamma om våra nationella huvudstäder och två eller tre av de största städerna i varje medlemsstat. Den största delen av det spanska välståndet är faktiskt koncentrerat till Madrid och Barcelona. Men beror EU:s framtid enbart på dem?
Vi socialdemokrater är övertygade om att så inte är - och inte kan vara - fallet. Faktum är att Spanien kommer att bli ett framgångsrikt samhälle när vi frigör hela nationens potential - från Madrid till de yttersta regionerna som Kanarieöarna och landsbygden i Murcia. Detsamma gäller förvisso EU - från Frankfurt till de nordligaste regionerna i Finland och de områden som drabbats av den klimatkris vi lever i, särskilt de byar och småstäder som drabbats av förödande bränder och översvämningar i Polen, Kroatien och Grekland.
EU föddes som ett projekt med ett socialt hjärta. På så sätt kunde EU övertyga sina medborgare om att det inte var något abstrakt, utan tvärtom något som var till stor nytta för var och en av dem personligen. Först - från ruinerna av andra världskriget och än en gång - efter det kalla krigets slut. En av de bästa inkarnationerna av allt detta var och är sammanhållningspolitiken. Miljontals européer har fått jobb i små och medelstora företag som fått stöd från sammanhållningsfonderna, barn har kunnat gå kvar i skolan, liv har räddats på sjukhus som byggts med pengar från sammanhållningspolitiken och människor har använt EU:s infrastruktur, som förbättrats med hjälp av dessa medel, för att ta sig till dessa skolor och sjukhus.
Europeiska kommissionen har nyligen offentliggjort sin nionde rapport om den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen, vilket ger oss möjlighet att göra en inventering och sammanfatta de viktigaste faktorerna när det gäller denna fantastiska EU-politik.
Först och främst måste vi säga det högt: Döda inte sammanhållningspolitiken! Vissa grupper till höger i EU:s politiska spektrum ifrågasätter öppet behovet av detta stora investeringsinstrument. Vad värre är - ovanpå detta - kommer den oroande trenden att ta pengar från andra legitima och pressande behov som vår union står inför. Det är sant att den ekonomiska återhämtningen från pandemin, energikrisen och alla andra konsekvenser av den ryska invasionen i Ukraina utan tvekan kräver att EU-pengar används. Men för S&D-gruppen kan detta inte - som regel - ske på bekostnad av att man tömmer ut sammanhållningsfonder som syftar till investeringar för framtiden. Faktum är att detta är den första plats som beslutsfattarna från höger tänker på när det gäller att hitta pengar för att hantera varje större kris vi står inför. Detta beror delvis på den felaktiga traditionella uppfattningen att sammanhållningspolitiken är en besparingspolitik för vissa medlemsstater och en utgiftspolitik för resten. Ett exempel på en win-win-situation för polska arbetare och bulgariska medborgare: Det är sant att de nya spårvagnarna i Sofia har finansierats av Europeiska regionala utvecklingsfonden. Men det är också sant att dessa spårvagnar har tillverkats och levererats till Sofia av ett polskt företag i staden Bydgoszcz.
För det andra, bör vi fortsätta med BNP som den enda indikatorn på om en region behöver EU-pengar för sin utveckling? Detta är en fråga som vi måste diskutera för sammanhållningspolitikens framtid. Bör vi utöver BNP också definiera en uppsättning indikatorer som tar hänsyn till socioekonomiska aspekter som arbetslöshet, utbildningsnivå och tillgång till hälso- och sjukvård? Och vad sägs om att lägga till klimat- och miljöaspekter, t.ex. hur mycket en region är utsatt för klimatförändringarnas effekter och vilka anpassningsbehov den har till dessa förändringar? Våra regioner skiljer sig mycket åt och det gör även deras behov; att låta allt baseras enbart på BNP kanske inte är den bästa lösningen i framtiden.
För det tredje är det ofta så att storstadsområdena i de stora europeiska huvudstäderna är omgivna av sårbara områden med svaga socioekonomiska indikatorer. Detta är vad vi kallar för inomregionala skillnader. Denna fråga måste tas upp i den framtida sammanhållningspolitiken genom mobilisering av den ekonomiska potentialen överallt och skapande av kvalitetsjobb.
För det fjärde, vad sägs om att i större utsträckning involvera lokala och regionala myndigheter i beslut, genomförande och övervakning av användningen av fonderna? Detta skulle vara ett bättre sätt att investera smartare, öka absorptionen av EU-medel och föra resultatet närmare medborgarnas verkliga problem.
För det femte, den pressande frågan om avfolkning. Sammanhållningspolitiken måste investera i humankapital, garantera människors rätt att stanna kvar i sina regioner och på så sätt balansera tillväxten mellan EU:s regioner. Att tillhandahålla anslutningsmöjligheter, t.ex. snabba internetanslutningar, även i bergsområden och på landsbygden, är av avgörande betydelse. Efter att i åratal ha fokuserat våra insatser på stadsområden är det nu dags att bredda fokus och ge EU:s territoriella Agenda 2030 en relevant roll, vilket Europaparlamentet nyligen krävde.
Alla dessa frågor har lagts på bordet. Socialdemokraterna har svaren, och vi anser att "ingen ska lämnas utanför" inte bara är en slogan. Det är en politisk agenda som vi är redo att leverera på. Om EU misslyckas med sammanhållningspolitiken skulle det vara en oförlåtlig gåva till extremhögern.
Marcos Ros Sempere är spansk ledamot av Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet. Han är gruppens talesperson i Europaparlamentets utskott för regional utveckling.
